aprilhimlendagbok

vaknade dagen jag skulle åka med en stor klump i magen. nervositet, spänning, ångest, längtan, sorg, younameit blandat i en stor soppa som stått i frysen och bildat en klump. packade ner det sista, tittade runt så att jag inte glömt något (nu i efterhand vet jag att jag glömt massor, men det är en annan historia). satt i bilen till arlanda och försökte att låtsas som om allt var som vanligt, som om jag bara fick skjuts till skolan eller så. Arlanda: vanligtvis älskar jag att komma dit, det betyder resa, glädje, semester för mig. men just idag hade jag hellre åkt bil i all evighet och skjutit upp avgörandet.

långa flygningar betyder bekväma sittplatser, film och mat. jag måste vara en av de enda som gillar flygplansmaten. kanske inte just maten, men hur den kommer som ett trevligt avbrott i flygplanstristessen. och så är det mysigt att sitta och plocka med alla plast och aluminiumförpackningar och försöka gissa vad det är som serveras.
på tvn klickade jag fram Shakespear in love, nån film som jag trodde var ett avsnitt av vänner eftersom jag helt plötsligt såg chandler dyka upp i rutan när jag zappade mellan kanalerna, men som visade sig vara en halvkass film där alla försöker mörda alla och chandler i mitten försöker undvika att själv bli mördad, plus ett avsnitt av everybody hates chris.

chicago. underbar stad, trevligt att vara framme i Amerika. not. inte när det första som händer är att de inte vill släppa mig igenom tullen. "nej det här stämmer inte, du är för ung för att resa ensam, du har inte tilräckligt med pengar" och jag känner bara: men vad faaaaan! trodde vi redan hade klarat ut allt det här när jag fick mitt visum, men tydligen inte. trettio blanketter senare tror de fortfarande att jag är ett hot mot den amerikanska säkerheten eller whatever. får stta i ett annat rum, känna mig som en illegal invandrare, rädd för att missa mitt anslutande plan, tills en ny person, en man den här gången, kallar fram mig, ställer två frågor, ger mig några stämplar och säger att jag kan gå. vaddå onödigt??

anländer till John Wayne airport. letar upp väska och familj. ut i garaget och OMG! amerikanerna gillar ju stora bilar efter vad man hört. själv blir jag ledd fram till den största bilen i hela garaget. samma size som en minibuss och säkert ensam skyldig till halva växthuseffekten. jag känner mig som en miljöbov bara av att stå brevid den.
vi kör från flygplatsen. car pool. vi är nästan ensamma i den innersta filen, alla de andra bilarna som trängs i de andra filerna och som lätt skulle rymma sex pers innehåller tydligen bara en person. sorgligt.
kör genom bostadsområde efter bostadsområde med stora villor. efter en stund kommer vi fram til vårat hus. det är enormt. 6 sovrum, 7 badrum plus stport kök, 2 vardagsrum. kontor och diverse övriga rum.
efter en första måltid i CA går jag och lägger mig, något jetlagged, och känner mig ganska liten och vilse i min dubbelsäng.