aprilhimlendagbok -

It's just the wildfire burning there's no way to put it out, just a wildfire spreading through my days and through my nights

Det är på nyheterna. hela Californien brinner, verkar det som. hus brinner, männsikor evakueras... Det började redan igår. medan vi satt på varsin surfbräda ute i vattnet och spanade mot horisonten upplyste min surflärare mig om att det brann i Malibu. jaha, kul tänkte jag väl och brydde mig väl inte så mycket. Sen började det blåsa upp. Santa Ana winds. pålandsvindar som blåser ett par gånger om året. en surfare upplyste oss om att det brann nånstans innåt land. Mot kvällen kunde man se röken. men det var fortfarande ganska avlägset i mina tankar. senare på kvällen släppte jag ut hundarna. det var mörkt, himlen var röd av rök, det luktade brännt och vinden tjöt. tillsammans med grannarnas Halloweendekorationer gav det en väldigt kuslig stämning. Ännu senare på kvällen påstod Ulrika att hon såg cayotes utanför huset. vildhundar, i villaområdet. konstigt.

vaknade upp på morgonen. himlen var fortfarande rökig och man såg inget av bergen, den utsikt som jag oftast har från mitt rum. som en tjock rödgrå dimma låg röken över dalen. skjutsade alla till sina olika skolor, körde hem och städade iordning lite. åkte ut genom gaten och svängde vänster. reagerar på att röken verkar närmare och plötsligt är jag mitt inne i ett rökmoln. hela bilen fylls av rök, ögonen tåras och då ser jag att hela grässlänten på sidan av vägen brinner. som i slutscenen i någon actionfilm kör jag genom röken (byt ut den kvaddade polisbilen mot en smutsig men hel stor suburban) och kommer ut på andra sidan. i chocktillstånd kör jag vidare medan jag tänker på vad som kan hända med den elden i den här blåsten. Det blåser så mycket att bilen ibland vinglar till på vägen, och det var bara 100 meter till närmaste huset. och vårat hus är bara 500 meter bort. Inte förrän 10 minuter senare kommer jag på att jag kanske borde ha ringt 911. men kommer fram till att någon annan säkert gjort det vid det här laget. När vi kör tillbaka står 7 brandbilar längs vägen och massa brandmän i heltäckande gula fodral kliver omkring på det svartbrända gräset och eftersläcker. och jag som var rädd att komma tillbaka och inse att vi inte hade nånstans att bo längre.

hela tiden kommer det nya siffror och uppgifter om bränderna. tusentals efter tusentals människor måste lämna sina hus i san diego, och fler och fler bränder tar fart medan brandmännen har svårt att hålla dem som redan exicterar under kontroll. måste erkänna att det är ganska väldigt mycket obehagligt här just nu.

2007-10-23 @ 05:43:33 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Do you remember??

Jag har blivit van vid att klara mig själv. ta ansvar fr mig själv, tre barn och hus och hundar. vara den som tar första steget och ta kontakt med människor. genomföra saker själv när ingen annan kunde eller ville vara med. hade nästan glömt bort hur det kändes att vara oansvarig och barnslig. att bli omhändertagen eller i alla fall kunna lämna över ansvaret till nån annan ibland. att inte behöva vara den som ringer, utan bli uppringd i stället. sen blev jag påmind och efteråt gjör det ont, och jag längtar hem mer än jag gjort någon gång innan.

2007-10-05 @ 01:45:06 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

How you doin'?

okej, vad är det tänkt att man ska svara på den frågan. de mest självklara svaren vore kanske: "i'm fine, thanks" eller "oh, you know, ok". jag har dock märkt att folk här inte använder det som en fråga utan snarare som en hälsning, i stället för "hej" säger man "how you doin'". öbverallt, alla säger så. i kassan, på hundpromenaden you name it. varje gång får det mig att tänka på Joey Tribbiani, vilket inte är till så stor hjälp.

scenario 1, ute med hunden: passerar grannen som säger den magiska frasen. jag börjar glatt berätta att ja jag mår bra, men innan jag hunnit till "thanks" har grannen för länge sedan passerat... inte bra

scenario 2, i kassan på Albertson: kassörskan hälsar "how you doin'", och jag svarar kort och koncist: "ok". och sen känner jag mig jätteoartig resten av tiden jag står där medan 25 varor rullar förbi på rullbandet. det var inte heller bra.

det måste finnas nån universallösning eller nåt. och jag ska hitta den!

2007-09-15 @ 08:04:38 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

morning's here, morning's here (sång från friends)

det jag kommer uppskatta mest när familjen åker till sverige och jag blir ensam med hundarna är att kunna sova på mornarna. idag är min lediga dag, klockan är 9.19 på morgonen och jag har redan varit uppe i 1½ timme. morgonen börjar med att jag vaknar av att min dörr gnisslar (måste olja den, herregud!). R säger, Hanna, jag är hungrig: NU! jag snurrar runt i sängen, något förvirrad, tänker den stackars killen kan ju inte veta att jag är ledig idag, kanske ska kliva upp och ge honom en smörgås. jag vill ju vara snäll, få honom att gilla mig. säger: ok R, jag kommer snart. vänder på mig och tänker somna om. dörren stängs. 2 minuter senare öppnas den igen. men hallå, 2 minuter, på min mobil är snooze 9 minuter! R: Hanna, jag vill ha frukost! jag hittar mobilen. klockan är 06.49. frukost i det här huset serveras vid åttatiden vanligtvis. så inte nog med att han har missat att det är min lediga dag och mammas tur att servera frukost, han har dessutom tänkt tvinga upp mig 1 timme för tidigt. jag överger strategin att vara överdrivet snäll för strategin: dra gränser. lyfter huvudet 2 mm från kudden och mumlar: klockan är jättetidigt, gå och lägg dig igen... dörren stängs och jag tänker yes! sova sova sova!

cirka en halvtimme senare väcks jag igen, av hundarna. genom att gemensamt skälla så högt som möjligt försöker de påkalla någons (min) uppmärksamhet för att få frukost. uhm, ska jag gå upp och mata dem för att få slut på oväsendet? nej, vill inte. nån annan får ta hand om det.

somnar om

vaknar av att det är fullt av liv i hela huset, barn 1 gråter, barn 2 skriker och barn 3 tittar på tv. hundarna skäller och mamman försöker lösa än det ena än det andra problemet. klockan börjar nu närma sig åtta. tänker ignorera oväsendet och sova vidare. tittar ut genom fönstret. där ute går 5 män omkring. visst ja, hade glömt att jag bor på en byggarbetsplats. det är de mexikanska poolbyggarna som har anlänt. jag ger upp och går upp när de sätter på bergssprängaren och placerar den precis utanför min glasdörr. morr!

2007-09-06 @ 18:44:37 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

de små sakerna här i livet

ibland händer sådana där små saker som får hela dagen att verka ljusare och ansiktet att spricka upp i ett stort brett leende. idag hände en sån sak. jag var ute och drog V i barnvagnen i området. plötsligt ser jag världens gulligaste kille som har världens sötaste bruna labradorvalp med sig. ah my god! söt kille med valp. kan det bli mycket bättre!? troligen inte.
i alla fall, vi går förbi varandra och han ger mig ett gulligt leende. vänder mig om flera gånger och tittar efter honom när han går med valpen till parken. resten av promenaden går jag med en varm känsla i magen oh ett litet leende på läpparna.

2007-09-06 @ 05:33:05 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

jadu, rubrik, ska man ha sånt?

det är typ sjukt typiskt! första gången det händer nåt riktigt intressant så lägger internet av så man inte kan berätta det för nån (eftersom min telefon bla bla bla...). i alla fall var anledningen till att internet la ner att internetcabeln blev förstörd (eller nåt) och orskaken till det är det som jag skulle ha velat berätta för folk på direkten. nu gör jag det 4 dagar senare i stället.
i alla fall så var jag med om mitt livs första jordbävning i lördags (tror jag att det var). fast egentligen är det inte mycket att berätta eftersom det var en liten jordbävning och huset är nybyggt, så bara en peson i familjen märkte ens att det var en jordbävning. jag var inte en personen. jag hörde en dörr slå igen. that's it. lite av en besvikelse faktiskt, ok, inte så att jag vill dö i en jordbävning, jag vill inte ens bli skadad i en. men det hade ju varit lite spännande om golvet rört sig lite eller lamporna skakat. som det nu är överlevde jag min första jordbävning utan att ens inse att jag överlevde min första jordbävning. det var inte ens på nyheterna...

för övrigt måste jag bara berätta hur generös min värdfamilj är. de är verkliugen jättegulliga! :) de bjuder mig på allt och jag får alltid vad jag vill när vi äter ute, hur mycket som helst och det spelar ingen roll vad det kostar. i helgen fick jag till och med ett par skor av dem, helt utan anledning, jag behövde inte ens skor. känns nästan taskigt att ta emot min lön när jag får den... :P

sen var det Labour day igår, så folk var lediga. det roliga är att ingen vet varför man firar denna dag. den ger bara en extra ledig dag efter helgen och massa reor i alla affärer. ganska trevligt så vi var ute och shoppade möbler i 3 dagar i sträck.

2007-09-05 @ 02:02:59 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

det finns saker som man bara måste göra, trots att det är farligt. för annars är man ingen människa... utan bara en liten lort

sa jonathan i Astrid Lindgrens roman Bröderna Lejonhjärta. och det är precis vad Harry potter and the Deathly Hallows handlar om.
Harry fyller 17, blir vuxen och ger sig ut i världen för att slutföra det uppdrag som Dumbledor gav honom innan sin död (förra boken). jag hade stora förhoppningar på denna sista bok i Harry Potter serien, och jag blir inte besviken. det är högt tempo genom hela boken, det går inte att lägga den ifrån sig. trots att den inte utspelar sig i den vanliga skolmiljön finns den välkända Harry Potter känslan kvar, och den varma humorn finns som alltid med i bakgrunden.
men mycket är annorlunda. många andra fantasy böcker fastnar i sina stereotypa personporträtt. allt är antingen svart eller vitt, ont eller gott, sannt eller falskt. j.k. rowling lyckas undvika detta och många av de välkända personerna från de tidigare böckerna visar nya sidor i denna nya bok. överraskningarna är många.

förfatarens hot om att två av huvudpersonerna skulle dö i den sista boken jagade mig genom hela läsningen. och visst dog karaktärerna. en efter en fött de bort, dessa personer som jag lärt känna genom flera 1000 sidor och bara upphörde att existera. på grund av det höga tempot fanns det dock ingen tid att sörja, och till skilnad mot den förra boken med dumbledores begravning, fjärde boken med cedrics död och tredje boken då sirius försvann bakom det svarta skynket är den sista Harry Potter boken ingen snyfthistoria. den har sina sorgliga stunder, men i allt tumult, i all skräck och action glöms ibland sorgen bort.

jag trodde att jag skulle längta efter fler Harry Potter böcker efter att jag läst klart den sista, men efter att ha läst sista sidan och stängt igen boken kände jag faktiskt att historien var avslutad, och det kändes bra.

2007-07-22 @ 19:33:51 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

So you never found the time to make your future look bright

Har nu varit hemma i en vecka efter 2 underbara veckor i Thailand. (en reseberättelse kanske dyker upp här senare). hemma i vardagen igen. semesterstämningen flagnar iväg lika fort som solbrännan i den ständigt närvarande stressen. Allt som inte gjorts de fem första terminerna på gymnasiet ska nu hinnas med på den sista. Prov, inlämningar, små läxor och projektarbete virvlar runt i en stor röra i min hjärna, och jag har inte koncentrationsförmåga nog till att börja i någon ände. I stället gör jag ingenting, och pressen och stressen ökar, men inte lika mycket som mitt förrakt för min egen lathet. hur svårt ska det vara att samla ihop tankarna och anstränga sig de sista månaderna? övermänskligt svårt, tydligen. Så johnossi citatet i rubriken är egentligen helt missvisande. i mitt fall borde det vara: So you never cared to take the time to make your future look bright.

Lite bilder från H62 igår:

förfest

vänner