aprilhimlendagbok

om någon hade frågat mig för några dagar sedan om jag ville se bilder på mina au-pair barn och veta hur de hade det nu för tiden så skulle jag sagt ja med förtjusning, klart jag ville se bilder! så det kom lite som en överraskning att det ville jag tydligen inte alls. fick sms från E i förrgår. då hade hon hittat tjejen som är ny au pair i min värdfamilj och hennes bilder. tanken på någon annan med mina barn gjorde riktigt ont, och att se bilderna gjorde det hela ännu värre. missförstå mig inte, blev jag erbjuden att åka tillbaka skulle jag tacka nej, men den här tjejen har ju mitt liv. hon vaknar varje morgon i min säng. det första hon ser är poolen som jag var med och valde ut kaklet till. sedan matar hon hundarna, går på promenad och lagar frukost, precis som jag gjorde varje morgon. och sen får hon tillbringa hela dagarna med barnen: gå med till lekparken, hämta från skolan, bada i poolen, cykla ute på gatan, hjälpa V att cykla och följa med R och fiska. och minsta barnet, som bara kröp och stod på vingliga ben när jag åkte hem har blivit så stor och en helt egen liten individ.
när jag åkte därifrån inbillade jag väl mig att jag på något sätt skulle ha en del av de här barnens liv, att i alla fall de två äldre skulle komma ihåg och sakna mig lite. men nu när jag blivit så totalt ersatt har jag verkligen bara blivit en i raden av alla barnvakter de kommer känna genom åren. fler tjejer som kommer bo i mitt rum, gå till poolen på lediga lördagsmorgonen, spendera lönen på fashion island och se mina barn växa upp.
samtidigt som jag inte vill veta mer om den här nya tjejen så är jag lite nyfiken. hur kommer hon överrenns med familjen? vad gör hon på fritiden? har hon samma lön/lediga dagar/arbetsuppgifter som jag hade? pratar de någonsin om mig?

det är verkligen höst. allt jag borde göra men inte gör jagar mig i tankarna, när jag inte lyckas distrahera mig själv från att tänka på det. och jag som i princip alltid haft lätt för allt har väl lite tagit mig vatten över huvudet i någon slags tro att jag med någon slags övermänskliga krafter ska kunna klara av det, men jag börjar tvivla.

sitter och pratar med E på msn. längtar tillsammans tillbaka till soliga californska vårdagar. sitta på en surfbräda ute i vattnet, dingla med benen, spana efter vågor eller kanske sjölejon. köra med nedfälld suflett i bara bikini och klaga över att det fortfarande är varmt, och sedan köpa en kall fro-yo med 5 sorters topping mot värmen. gå ut och äta mexikanskt, ta en stor kaloribombefterrätt på cheescake factory och sedan gå på fest i Newport och spela kings cup. tokshoppa upp hela lönen en torsdag på fashion island. and i don't even wanna get started on how much I miss my kids.

missförstå mig inte, jag vill bo i sverige. jag saknade alla jättemycket när jag var borta. men, det känns som en stor del av mitt liv bara har upphört att existera. och det känns tomt ibland när jag minns den där delen som inte finns längre

jag hade tänkt skriva om min trevliga resa till lake tahoe och om hur mycket jag älskar san fransisco. om reality-tv, puckelpistar, japansk mat och perfekt skidväder. men allt det känns så avlägset och ovicktigt i jämförelse med vad som väntade mig när jag kom tillbaka till min kusins hus:

jag fick tillbaka min visumansökan, obeviljad. utvisning, rött kort. 30 dagar på mig att lämna landet. kommer alltså, om inget mirakel inträffar, vara hemma i svea rike igen senast 4e maj. cirkus 2 månader för tidigt.
just nu vet jag inte vad jag tycker och tänker. om jag tycker och tänker alls... jag vet bara att jag inte har någonting planerat i sverige, inget jobb eller något. jag kommer vara pank och uttråkad, är min spontana reaktion. mer kommentarer kommer senare när jag haft mer än 24 timmar på mig att smälta det, och jag har meddelat min värdfamilj...

var på en fest för ett tag sen och vi pratade med lite folk varav en hade jobbat på starbucks, och vad han berättade var chockerande. tydligen är det lika många espresso shots (2) i en grande (medium size) som i en venti (large) kaffe latte. chockerande, helt klart. allså betalar man extra, inte för mer kaffe, utan för mer mjölk. är det rätt?
däremot är det 3 shots espresso i en venti is-latte. av någon anledning.

när jag kom hit var jag så himla noga med att alltid byta om på morgonen innan jag gick upp och gjorde frukost. satte på mig rena snygga kläder, vem vet vem man kan springa på i orange county liksom? och skulle jag ut med hundarna var det träningskläder, joggingskor och en dusch när jag kom hem.
sen dess har det gått utför. aldrig att jag väljer något rent och snyggt på morgonen, det kommer ju ändå att bli kladdigt inom 10 minuter. och det finns väl inte en granne som inte har sett mig hasa ut med hundarna på morgonpromenad iförd mina gråa pyjamasbyxor med älgmönster nedstuckna i ett par uggs.
jag tror å andra sidan att det ine bara är jag som har slappat till mig. en kompis berättade om hur hon körde barnen till skolan och stannade och tankade på vägen hem klädd i pyjamas.
så nästa gång ni läser någon skvallertidning och ser bilder på någon kändis som handlar mjölk i mjukisar och döljer morgonfrillan med en keps, så tänk på att det är långt ifrån så sunkig man kan se ut här.

betalning:
okej, usa är ett väldigt modernt samhälle på många sätt. men sättet att betala känns i många fall väldigt efter. i stället för att betala terminsavgiften med kortet, tar man med sig en check. är det bara jag som trodde att systemet med checkar var otalt utdött? tydligen existerar det fortfarande. och min släkting, som är läkare, väljer att få sin lön i en check, så att han själv får ta sig till banken och lösa in den. vaddå opraktiskt??
känner man inte för att syssla med checkar kan man ta kontanter. och det också till totalt opraktiska saker. som månadsavgifter. det känns ju annars som en typisk sak att bara dra varje månad från kortet. men nej, i stället tar vi ut en stor summa pengar varje månad, ger till fröken/städerskan/annan person, som sedan själv får gå tillbaka ill banken och sätta in pengarna igen. varför!?

återvinning:
länge var jag fundersam över det här med återviningen i huset. i stället för att göra som hemma och källsortera, slänger man allt återvinningsbart (papper, plast, papp) i en gemensam soptunna som står brevid den vanliga soptunnan. vad händer med det sedan? sitter det någon och sorterar det sen?`jag frågade runt, och ingen hade nåt bra svar. från ett håll fick jag höra att: "återvinning, det är ju allt som går att bränna". ja, tack för upplysningen. men om man bränner det är det ju inte återvinning, då är det bara random sopor. och jag kan inte ens skylla detta påstående på usa, det var en svensk som sa det.
i alla fall fick jag tillslut reda på hur det var: det sitter faktiskt några stackars människor och sorterar återvinningspåsarna. snacka om bottenjobb.

även om jag hade 4 dagars ledighet förra helgen känns det som om jag har jobbat alldeles för mycket senaste tiden. i helgen åkte vi skidor i wrightwood, och det som skulle bli en lördagsutflykt drog iväg till en hel weekend då vi åkte fredag och kom tillbaka söndag mitt på dagen. dessutom blev V sjuk, vilket förstörde allas nattsömn.

trots trötthet var det ändå kul att åka upp till bergen igen. wrighwood är verkligen så annorlunda från här. och det känns så konstigt att lämna den nästan minusgradiga kylan däruppe på morgonen för att två timmar senare vara tillbaka i soliga orange county, där man kan köra med takluckan öppen på motorvägen utan att det blir kallt.

men det är det som är så bra med kalifornien. soluppgång i öknen och solnedgång på santa monica pier. det finns allt, innom ett ganska begränsat område. på ett sätt förstår jag de amerikaner som aldrig lämnar delstaten, allt finns ju här; stränder, berg, storstäder, öken, byar etc etc. men på ett annat sätt, fy vad råkigt att aldrig lämna kalifornien, för bara efter sex månader känner jag att jag hunnit se det mesta.

5. äta ute
när man äter ute ska man ta med resterna i en to go box. inte bara om man inte orkade mer än halva efterrätten, utan även de osmakliga ketchupindränkta pommes fritsen kan man be att få ta med sig.

6. shopping
servicen är alltid oslagbar. handlade på wetseal för ett tag sen, en rikig lågpriskedja á la H&M. plockade på mig några galgar och så kommer det fram en expedit, tar mina kläder, hänger dem utanför ett provrum åt mig så att jag i lugn och ro kan titta vidare i affären utan at ha en 10 kgs vikt på armen

7. surfing
jag trodde att alla som bodde i californien vid kusten surfade. men jag har knappt träffat någon som gör det. svaret de flesta har på varför är att de provade men slutade när de fick brädan i huvudet